Jag älskar stunden på tåget. Både om morgnarna och eftermiddagarna. Stunden när jag stänger in mig i min bubbla. Antingen lyssnar jag på musik och blickar ut över landskapet där daggen fortfarande ligger kvar som moln över ängarna eller så läser jag. Det trivsamma sorlet runt omkring tillsammans med en bra bok, det är ljuvligt. Ensamheten är ibland mycket behaglig. Men ibland motsatsen.

Nu i eftermiddags tog jag en fika tillsammans med Anna och Emma. Pratet tog aldrig slut och jag ville inte att det skulle göra det heller. Det var så skönt att bara prata. Få ur sig det som man gått och tänkt på länge, prata om roliga och bra saker. Att de hade gratis kaffe nere på Ritz, dagen till ära (självaste konungen och Silvia besökte oss idag!!), gjorde det om möjligt ännu bättre. Efter att vi kramat varandra hejdå gick jag hem i kylan. Lyssnade på Walking Aimlessly, vilket är precis vad jag gör nuförtiden, går utan mål. Den låten satt ord på precis det jag kände just då. Musik är något fantastiskt alltså och fina vänner likaså.